306: 267 rader om ett missat samtal.

för exakt åtta dagar sedan
nästan på minuten
skulle en doktor höra av sig till en patient
för att diskutera dosökning
och biverkningar
och ännu mer dosökningar
men det gjorde han inte.
inte förrän sju dagar senare,
igår,
hörde han av sig.
det var ett missat samtal
blinkandes på en mobil
21:02
på en söndag
då hade han ringt.

hon kan tänka sig
att efter en dag,
med långa promenader
längs hav och fält
en ståtlig brunch
på herrgårdens terass
och stilla stunder
i en hängmatta i skuggan
mellan ett körsbärsträd
och ett pilträd
i östra kanten av den hektarstora trädgården,
tog han en långt bad
och stoppade huvud, armar och ben
i en pyjamas av marinblå siden
och han slog sig ner
i en säng
två gånger två meter
och en höjd på lika många
tio kuddar i förbyllande kulörer och storlekar
på vardera sida
och två täcken
ett för komfortens skull
och ett för interiörens,
den sparkas bort
när värmen blir för påtaglig
men frun lägger likväl på den var morgon
för interiörens skull,
där bäddar han ner sig
och tänder lampan vid sidan av
han sträcker sig efter boken
intill lampan
han frågar sig själv högt
"Det känns som att jag har glömt något"
och frun bredvid skakar stumt till svar
och återvänder till sin deckarroman
klockan slår 20:58
och han tittar ner på boken i knät
han ögnar framsidan lite lätt
upp och ner
innan han öppnar den
och bläddrar sig fram till första kapitlet
han har inte börjat läsa den förrän nu,
tänker hon,
det kan han inte ha gjort
för då skulle hon fått ett samtal dagen därinnan
eller i fredags
torsdags
onsdags
tisdags
måndags
och inte
på en söndag
klockan 21:02.

och doktorn slår med ens ihop boken
lika snabbt som han öppnat den,
nej,
snabbare,
och utropar ett
"Åh herre jösses!"
eller bara ett kort
och sammanbitet
"Fan."

han slår båda täckena från sig
men frun slår inte ens ett öga
från deckarromanen
och han rusar ut ur sovrummet
ut i hallen
förbi barnens sovrum
nerför trappan
förbi köket
och vardagsrummet och verandan
och allra längst bort
i herrgårdens högra hörn
drar han upp dörren
till sitt arbetsrum.

där tornar böcker upp sig
som höga taggtrådsstängsel
längs alla rummets väggar och hörn.

rummet är tapetserat med böcker.

i mitten
längst in
intill fönstret
brer ett skrivbord ut sig.
genom högar med vita papper
röda pärmar
gröna filer
och gula post-its
kan man skymta
mörk mahogny.

doktorn gillar gula post-its.

rummet badar i dunkel
för kvällssolen hittar inte in
i herrgårdens högra hörn
men en lampa
iklädd gräsgrön skärm i glas
sprider snart sitt ljus över skrivbordet
och halva rummet hoppar hage i nyanser av fält.

då morgonsolen hittar in till arbetsrummet
gnistrar dammkornen längs böckernas ryggar och pärmar
som söndersmulade diamanter

för doktorn dammar inte.

och ingen annan får damma heller.
ingen får komma in i doktorn arbetsrum
ingen får röra vid hans saker
förutom dottern.
ibland får hon komma in.
hon tittar stumt och storögt längs de boktapetserade väggarna
drar försiktigt med fingret längs ryggarna
ibland drar hon ut en bok
och fem till faller efter
james och freud och maslow och jung och skinner
i en hög av oväsen.
då måste hon städa upp efter sig,
befaller doktorn,
och lämna rummet,
för han måste arbeta
och hur ska han kunna arbeta när hon för sådant oväsen,
frågar han henne i en stämma av irritation,
så hon gör inte det så ofta.

oftast drar dottern inte ut någon bok.

doktorn börjar bläddra febrilt
bland sina telefonnummer
från A till Ö sträcker dem sig
och han bläddrar
och bläddrar
tills han hittar henne vid D.

Patient D.

och då klockan slår 21:02
slår han in sitt fynd i telefonen
producerar frågor
kommentarer
och direktiv
och harklar sig
lite lätt

signalerna går fram
men patienten svarar inte.
söndagsångest deluxe,
tänker hon.
det kan han gott få smaka på,
tänker hon.

så patienten svarar inte.
istället väntar hon ut signalerna
tills ett missat samtal blinkar fram
och väntar lite till
tills ett meddelande blinkar fram.

och hon lyssnar.
och mellan raderna hör hon lögnerna
påhittade orsaker
som blir till fabrikerade meningar
de föds och ekar fram
mellan harklingar
som blir till nya ord
och tafatta meningar
och ett löfte
om att ringa igen
under dagen därpå.

patienten lägger på
fnyser
rycker på axlarna
mumlar svärord
skakar på huvudet
men ler
trots allt
så ler hon
för klockan 21:02
av alla klockslag
på en söndag
av alla dagar
har doktorn ringt
till henne
av alla andra.
och hon kan inte annat än
undra
och fundera
grunna
och fantisera och förundras
över händelserna som kunnat leda
till detta förvånansvärda samtal.

och hennes tankar föder en doktor
utanför ett kontor i sterila skiftningar av vitt och mintgrönt
i en herrgård
vid fält och hav
och hängmattor
med en fru och en bokbesatt dotter
och en son
som aldrig fick utrymme att ses av
en ointressant son.
hon tänker även att doktorn har en gammal mor
som han egentligen inte vill veta av
men han är doktor
så han måste veta av.
i ett av herrgårdens alla rum
ligger hon och väntar på döden.

den ointressanta sonen kan sitta vid hennes sida.

och en marinblå sidenpajamas
i en välbäddad säng
ett dunkelt dammigt bibliotek
som heligt och hemligt arbetsrum.

och hennes tankar föder en förklaring.

boken.

boken
som doktorn lagt sig ner för att läsa
som avslutning efter denna söndag
vid fält och hav och brunch och hängmattor
det kan inte ha varit någon annan bok
än en av herta müller.
på tyska
för det kan han
men inte hon
"Herregud nej, så bra är inte min tyska,"
hade hon sagt en gång
och han log
och sa något om hennes franska
som hon inte hörde
eller valde att inte höra
men hon log tillbaks,
ändå,
hon ler alltid,
det är bäst så.

och hon tänker att det måste varit
atemschaukel
det kan inte ha varit någon annan
än den.

atemschaukel.

och hon tänkar att han
vid närmare eftertanke om bokens titel och författare
kommit att tänka på henne
och vad han glömt att göra
sju dagar tidigare.

"Eller vad tror du?"
vänder hon sig om
och frågar den bruna varelsen i sängen.
"Jag tror du tänker för mycket,"
svarar han, med stilla mun och frågande ögon.
"Det är väl inget ovanligt,"
säger hon och vänder sig tillbaka
för att sätta punkt
men i samma stund så undrar hon
om någon frågar sig
att om man kan tänka så mycket
på något som ett missat samtal,
på något som egentligen inte betyder någonting,
hur mycket kan man då tänka
på något som betyder allting.

alltför mycket.
så pass mycket så det föds en blåval
som äter upp en inifrån,
för varje tanke
så tar den en ny tugga
varje tanke
är tiotusentals krill,
tänker hon
och sätter punkt.