160:

Idag när jag satt och väntade på bussen så kom det plötsligt ett litet barn, anno cirka 2009, framstapplandes till mig. Pappan befinner sig 20 meter bort och nickar mot mig (typ "Ja, det är mitt barn. Hon kan vara där.") !#?!#%?! Eh nä. Först försöker jag vifta bort det som om det vore en vedervärdig duva vid mina fötter. Shoo! Shoo! Funkar ej, den börjar gurgla. Reser mig långsamt upp och drar mig förskräckt därifrån (baklänges, Street Combat 101: Tappa ej din fiende ur sikte) och sätter mig tre bänkar bort. Efter ett tag märker jag att hugo, som jag träffat vid hållplatsen, inte följt med mig utan sitter kvar vid Gurglande Stapplare. Möter hans blick och han bara skakar på huvudet i apatisk slowmotion.
"Du är fan sjuk i huvet [konstpaus] på riktigt." fick jag höra sen.

1. Har aldrig påstått något annat.
2. Låtsas aldrig vara något jag inte är.*

*förutom skejtare. och det slutar lika illa varje gång.